Tales of Symphonia
Jag har den senaste tiden blivit helt kär i Tales of...-spelen. Jag har hittills bara spelat ut Tales of the Abyss, Tales of Symphonia och Tales of Vesperia.
Det första Tales of-spelet jag spelade var Tales of Symphonia. Min lillebror köpte det för 2004 och vi spelade det mycket tillsammans. Jag var redan då ett stort fan av Final Fantasy-spelen, men "Tales" var annorlunda. Vi kunde spela det tillsammans och jag älskade de snabba striderna och den djupa storyn som inte spårade ut helt och hållet mot slutet (som jag tyckte att nästan alla Final Fantasy-spel gjort dittills). Det jag tyckte om allra mest var att ens val i spelet påverkade storyn. Det var något helt nytt för mig! Någonting annat som jag verkligen älskade var att den såkallade "superondingen" inte var genomond - man kunde förstå denna person och varför hen valde att göra som denna gjorde!!
Det finns väldigt många bra recensioner på det här underbara spelet. Så jag tänkte bara ta upp det som jag tyckte var extra bra eller dåligt med det. Jag har redan nämnt att jag älskade den formbara storyn, "superondingen" och stridssystemet. Men något jag verkligen blev imponerad av när jag nu, 10 år senare, spelat ut det igen var den helt underbara röstskådespelningen! De har verkligen lyckats välja ut perfekta röstskådespelare som verkligen lyfter fram karaktärerna. Trots att spelet är 10år gammalt så känns inte grafiken föråldrad. Den är tecknad i en vacker anime-stil med inslag av anime-scener emellanåt.
Eftersom storyn är formbar och jag har spelat ut den en gång tidigare för 10år sedan, så kom jag ihåg ungefär hur jag spelade den då. Den här gången valde jag att spela på ett helt annat sätt, vilket resulterade i att jag fick ett helt annat slut än tidigare. Det var väldigt spännande och gav en ny spelrunda större mening. Om något år kanske jag spelar om spelet igen bara för att få mitt "första slut" igen.
Jag valde även att följa en guide för att hitta alla side quests och annat smått och gott. Karaktärerna har väldigt mycket djup, men genom att göra deras side quests och kolla på så kallade skits (små konversationer som man kan aktivera med en knapp som dyker upp då och då), så kan man lära känna dem väldigt bra. Jag fick snabbt favoriter bland de åtta färggranna karaktärerna och upptäckte att jag idag inte alls har samma favoriter som jag hade för 10år sedan. Idag tycker jag mer om de vuxna djupare karaktärerna medan jag för 10år sedan tyckte väldigt mycket om de lite barnsligare karaktärerna. Så det var väldigt spännande att jag kunde se nya sidor av karaktärerna nu när jag själv vuxit med åren.
Det som jag tyckte var väldigt tråkigt var de extremt repetetiva såkallade dungeons. De består av något slags pussel och innebär i princip en hel del springande fram och tillbaka. Inte sällan är de alldeles för lätta, men innebär tidskrävande springa runt-stratergier. På två ställen höll jag i princip på att lägga spelet på hyllan eftersom jag tyckte att jag kastade bort min dyrbara tid. Ett av dessa ställen var ett tempel där man ska samla upp små svarta saker som sedan ska följa efter dig. En bra idé, förutom att deras AI sög så mycket så man fick gå i snigelfart för att de skulle följa efter en ordentligt. Lyckades man gå ut ur rummet av misstag så fick man samla om alla ännu en gång = frustrerande. Ett annat ställe bestod av en väldig labyrint. Det kanske bara var jag, men jag lyckades inte hitta vart jag skulle! Och när jag äntligen hittat vart jag skulle så var jag tvungen att springa tillbaka till början för att spelet krävde det, för att sedan hitta samma ställe ännu en gång. Jag klarade inte ens av att läsa vägbeskrivningen i en walkthrough för det stället eftersom jag inte visste exakt vart jag befann mig. Som tur var så var det bara två väldigt frustrerande ställen som tillsammans tog upp ca 6timmar av ca 60timmars speltid. Så det var ändå inte så illa!
Det första Tales of-spelet jag spelade var Tales of Symphonia. Min lillebror köpte det för 2004 och vi spelade det mycket tillsammans. Jag var redan då ett stort fan av Final Fantasy-spelen, men "Tales" var annorlunda. Vi kunde spela det tillsammans och jag älskade de snabba striderna och den djupa storyn som inte spårade ut helt och hållet mot slutet (som jag tyckte att nästan alla Final Fantasy-spel gjort dittills). Det jag tyckte om allra mest var att ens val i spelet påverkade storyn. Det var något helt nytt för mig! Någonting annat som jag verkligen älskade var att den såkallade "superondingen" inte var genomond - man kunde förstå denna person och varför hen valde att göra som denna gjorde!!
Det finns väldigt många bra recensioner på det här underbara spelet. Så jag tänkte bara ta upp det som jag tyckte var extra bra eller dåligt med det. Jag har redan nämnt att jag älskade den formbara storyn, "superondingen" och stridssystemet. Men något jag verkligen blev imponerad av när jag nu, 10 år senare, spelat ut det igen var den helt underbara röstskådespelningen! De har verkligen lyckats välja ut perfekta röstskådespelare som verkligen lyfter fram karaktärerna. Trots att spelet är 10år gammalt så känns inte grafiken föråldrad. Den är tecknad i en vacker anime-stil med inslag av anime-scener emellanåt.
Eftersom storyn är formbar och jag har spelat ut den en gång tidigare för 10år sedan, så kom jag ihåg ungefär hur jag spelade den då. Den här gången valde jag att spela på ett helt annat sätt, vilket resulterade i att jag fick ett helt annat slut än tidigare. Det var väldigt spännande och gav en ny spelrunda större mening. Om något år kanske jag spelar om spelet igen bara för att få mitt "första slut" igen.
Jag valde även att följa en guide för att hitta alla side quests och annat smått och gott. Karaktärerna har väldigt mycket djup, men genom att göra deras side quests och kolla på så kallade skits (små konversationer som man kan aktivera med en knapp som dyker upp då och då), så kan man lära känna dem väldigt bra. Jag fick snabbt favoriter bland de åtta färggranna karaktärerna och upptäckte att jag idag inte alls har samma favoriter som jag hade för 10år sedan. Idag tycker jag mer om de vuxna djupare karaktärerna medan jag för 10år sedan tyckte väldigt mycket om de lite barnsligare karaktärerna. Så det var väldigt spännande att jag kunde se nya sidor av karaktärerna nu när jag själv vuxit med åren.
Det som jag tyckte var väldigt tråkigt var de extremt repetetiva såkallade dungeons. De består av något slags pussel och innebär i princip en hel del springande fram och tillbaka. Inte sällan är de alldeles för lätta, men innebär tidskrävande springa runt-stratergier. På två ställen höll jag i princip på att lägga spelet på hyllan eftersom jag tyckte att jag kastade bort min dyrbara tid. Ett av dessa ställen var ett tempel där man ska samla upp små svarta saker som sedan ska följa efter dig. En bra idé, förutom att deras AI sög så mycket så man fick gå i snigelfart för att de skulle följa efter en ordentligt. Lyckades man gå ut ur rummet av misstag så fick man samla om alla ännu en gång = frustrerande. Ett annat ställe bestod av en väldig labyrint. Det kanske bara var jag, men jag lyckades inte hitta vart jag skulle! Och när jag äntligen hittat vart jag skulle så var jag tvungen att springa tillbaka till början för att spelet krävde det, för att sedan hitta samma ställe ännu en gång. Jag klarade inte ens av att läsa vägbeskrivningen i en walkthrough för det stället eftersom jag inte visste exakt vart jag befann mig. Som tur var så var det bara två väldigt frustrerande ställen som tillsammans tog upp ca 6timmar av ca 60timmars speltid. Så det var ändå inte så illa!
Om du vill läsa mer om spelet så finns det en wikipedia sida här. Spelet finns för tillfället bara att köpa begagnat, men jag har hört rykten om att det kan släppas i HD till Playstation 3an tillsammans med uppföljaren Tales of Symphonia: Dawn of the new world. Jag kan däremot inte rekommendera uppföljaren, det var nog ett av de tråkigaste spelen jag någonsin spelat!!
Kommentarer
Trackback